offerkoftan

Man ska inte tycka synd om sig själv. Offerkoftan är ju sjukt ful. Man ska vara tacksam, för vi är väldigt lyckligt lottade. Men det är viktigt att sörja. Annars kommer det tillbaka och bites you in the ass. Sådetså. Gråt kvinna! Gråt!

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Jag behöver verkligen tycka synd om mig själv och på riktigt känna hur värdelös det är att hon är borta, vissa stunder, för då lättar det sen. Samtidigt måste man se det positiva och ta sig tillbaka till livet. Det är för mig en skör balansgång som jag inte riktigt behärskar. Jag växlar mellan offerkoftan och fasad. Jag kämpar för att hitta mellanläget där jag kan vara glad OCH ledsen.

Jag har kommit till insikt om att jag känt efter för lite förut. Eller jag har känt, men inte tillåtit mina känslor. Inte fan har mitt liv alltid varit roligt. Jag har känt det så tydligt, jag tycker livet överlag suger jävligt mycket ibland, jag vet inte varför, och just nu bryr jag mig inte om varför heller. Det är så helt enkelt. Men så har jag tänkt "vad fan har du att vara deppig över - familj, vänner, pengar, utbildning, hååååll käften!" Men känslan har ju ändå funnits där, då blir det som ett stor glapp i allting istället. Jag känner något som jag inte tillåter mig själv att känna. Det är inte bra. So what om livet ser bra ut för en utomstående - livet kan ändå vara kämpigt. Nej jag är inte ett svältande barn i Afrika men det är inte synonymt med att jag måste vara konstant lycklig. Det gör inte livet perfekt för det. Livet kanske inte ska vara kul? Världen är rätt ful, det är inte konstigt att man funderar över sakers tillstånd och blir förvirrad.

Allt det gamla funderandet gör mig inga tjänster nu. Visst, nu har jag ju verkligen anledning att få tycka att livet suger, nu har jag all rätt i världen, så stundvis gör jag det. Jag blir tokigt ledsen och tycker folk är dumma i huvudet. Andra gånger är jag så ur touch med mina känslor att det bara blir knas. Håller jag inne skiten kokar det ju ändå över, på något vis.

Men jag hoppas och tror att jag gör framsteg. Idag fick jag insikt om vad alla andra människor går och dras med. Shit pommes, alla har sitt. Oavsett om ingen dött eller om inga störra trauman genomlevts, så nog fan har vi vårt. Ett "perfekt" liv kan nog vara fan så kämpigt som ett hårt liv. Jag är mycket mer förlåtande mot mitt gamla jag. För de känslor jag hade då är i mångt och mycket samma som de jag har nu. Och det är fan a-okay att känna så. Så länge man kan vara glad emellanåt. Det är snarare tusen gånger lättare att vara glad om man bara är ärlig med sina känslor. För det svänger över sen. Det är inte bara bajs. Det är när man inte tillåter sig känna skiten som man inte kan känna glädjen.

Det är nog även då vi undviker offerkoftan. Är man ärlig med sig själv om när saker är jobbiga så behöver de inte växa till bitterhet.

Fick även kloka ord från en finne igår: "If I died, it would be terrible to know that people are not smiling when thinking about me."