det blir alltid värre framåt natten

hörrni det har hänt något. jag har börjat känna mig lite glad igen. jag har skrattat så jag har gråtit och jag har gått och lagt mig i sängen utan större kval inför morgondagen. idag har jag jobbat heldag, handlat, lagat mat och tvättat, utan att bli helt färdig på kuppen. fredagsfeelingen som har varit helt borttappad börjar smyga sig tillbaka. tankarna flyger inte runt runt runt när jag är på jobbet.

ändå känns det fel att skriva så. hur kan jag vara glad? men det är väl så det fungerar.

nu har jag garanterat jinxat detta, imorgon dyker jag säkert rätt ner i backen igen. men då får det väl vara så. det är viktigt att säga till när det är bra också.

i lördags var det sex månader sedan hon dog också. sjuka tanke.

Döden & Co.

Jag går till kyrkogården. En ängel av sten. En idiot som rastar sin hund och låter den bajsa i minneslunden. Jag önskar att jag kunde hata henne med ännu större kraft. Men tyvärr blir det svårare och svårare att hata ju äldre jag blir. Svårare och svårare att döma. Tyvärr blir det lättare och lättare att se att alla människor sliter och kämpar, till och med de som rastar sina hundar på kyrkogårdar.

Lukas Moodysson

Ta er i röven är ni snälla

Det är så mycket känslor nu för tiden. Jag kan/orkar inte bena ut dem, därför blir det inte så mycket bloggande. Jag har ett tombola istället för huvud. Att skriva om vardagslivet känns alltför orelevant. Jag är så sjukt trött också, mest hela tiden. Kan inte minnas senast jag kände mig pigg och full av energi. Årstiden gör ju också sitt till. Jag sitter inte ensam i den trötta båten.

Idag var vi i alla fall upp till Hudiksvall och träffade läkare och ansvariga. Sex månader tog det dem att få tummen ur röven. Jag var beredd på svar - trodde man kunde förvänta sig det efter sex månader - men det var väldigt lite av den valutan. Ingen har tagit helhetgreppet. Ingen har funderat på om de kanske borde tagit det här på större allvar innan det var för sent. Den läkare som var med var i försvarsposition från början och pratade mest om orelevanta grejer.

Det finns så många saker som är fel i det här, orkar inte ens gå in på detaljer. Bara det faktum att vi i familjen först nu har testats för att se om vi bär samma gen, är inte det är tydligt bevis på att något brustit? Ingen förstod heller att det kunde gå såhär illa med AK, allra minst hon själv. När hon svimmade på jobbet i höstas så kunde de på Hudiksvalls sjukhus efteråt inte veta om det var nåt annat än blodtrycksfall, fast att personalen berättade att hon hade krampat och haft andningsuppehåll. Hon var dyngsur i svett. Blodtrycksfall? I think not. En läkare trodde det kunde finnas en samband med diabetesen - det kanske de borde ha förklarat innan? Ja se där, nu gick jag in på detaljer ändå. Usch jag blir så arg när jag tänker på det. Men det finns ingen att vara arg på. Alla läkare har ju bara haft en liten del i det.

Vem kämpar vi för? Självklart för andra personer med samma sjukdom, men de känns avlägsna. Anna-Karin är ju redan borta. Men det borde inte behöva vara vår uppgift. Vi sitter liksom där efter sex månader, och får inga svar. De hade fortfarande ingen koll på sjukdomen. "Det är komplicerat", "Det har skett mycket forskning de senaste åren" JA MEN VI HAR JU FÖR FAN HITTAT MER INFORMATION OM DET HÄR ÄN ER! Vems ansvar är det här egentligen? Jag har alltid varit sjukt naiv och inte behövt bekymra mig om sånt här innan. Säger ingen till mig i raka ordalag att "det här är en allvarlig sjuksom" så tror jag inte heller att det är det.

Jag minns insikten under mina barndoms dagar om att alla vuxna inte alls vara snälla och ärliga. De kunde ju också ljuga och göra saker av illvilja, eller bara inte veta bättre. Den tog hårt. Jag kämpar fortfarande med den insikten. Förtroendet för sjukvården är inte på topp just nu. Jag förstår verkligen att läkare också bara är människor. Misstag sker, det kommer vi aldrig undan. Jag vill inte sätta dit någon. Men snälla, snälla ni. Nu när hon är död, kan ni bemöda er och lägga lite energi på det här? Låt mig inte vänta i sex månader för att få.... ingenting.

offerkoftan

Man ska inte tycka synd om sig själv. Offerkoftan är ju sjukt ful. Man ska vara tacksam, för vi är väldigt lyckligt lottade. Men det är viktigt att sörja. Annars kommer det tillbaka och bites you in the ass. Sådetså. Gråt kvinna! Gråt!

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Jag behöver verkligen tycka synd om mig själv och på riktigt känna hur värdelös det är att hon är borta, vissa stunder, för då lättar det sen. Samtidigt måste man se det positiva och ta sig tillbaka till livet. Det är för mig en skör balansgång som jag inte riktigt behärskar. Jag växlar mellan offerkoftan och fasad. Jag kämpar för att hitta mellanläget där jag kan vara glad OCH ledsen.

Jag har kommit till insikt om att jag känt efter för lite förut. Eller jag har känt, men inte tillåtit mina känslor. Inte fan har mitt liv alltid varit roligt. Jag har känt det så tydligt, jag tycker livet överlag suger jävligt mycket ibland, jag vet inte varför, och just nu bryr jag mig inte om varför heller. Det är så helt enkelt. Men så har jag tänkt "vad fan har du att vara deppig över - familj, vänner, pengar, utbildning, hååååll käften!" Men känslan har ju ändå funnits där, då blir det som ett stor glapp i allting istället. Jag känner något som jag inte tillåter mig själv att känna. Det är inte bra. So what om livet ser bra ut för en utomstående - livet kan ändå vara kämpigt. Nej jag är inte ett svältande barn i Afrika men det är inte synonymt med att jag måste vara konstant lycklig. Det gör inte livet perfekt för det. Livet kanske inte ska vara kul? Världen är rätt ful, det är inte konstigt att man funderar över sakers tillstånd och blir förvirrad.

Allt det gamla funderandet gör mig inga tjänster nu. Visst, nu har jag ju verkligen anledning att få tycka att livet suger, nu har jag all rätt i världen, så stundvis gör jag det. Jag blir tokigt ledsen och tycker folk är dumma i huvudet. Andra gånger är jag så ur touch med mina känslor att det bara blir knas. Håller jag inne skiten kokar det ju ändå över, på något vis.

Men jag hoppas och tror att jag gör framsteg. Idag fick jag insikt om vad alla andra människor går och dras med. Shit pommes, alla har sitt. Oavsett om ingen dött eller om inga störra trauman genomlevts, så nog fan har vi vårt. Ett "perfekt" liv kan nog vara fan så kämpigt som ett hårt liv. Jag är mycket mer förlåtande mot mitt gamla jag. För de känslor jag hade då är i mångt och mycket samma som de jag har nu. Och det är fan a-okay att känna så. Så länge man kan vara glad emellanåt. Det är snarare tusen gånger lättare att vara glad om man bara är ärlig med sina känslor. För det svänger över sen. Det är inte bara bajs. Det är när man inte tillåter sig känna skiten som man inte kan känna glädjen.

Det är nog även då vi undviker offerkoftan. Är man ärlig med sig själv om när saker är jobbiga så behöver de inte växa till bitterhet.

Fick även kloka ord från en finne igår: "If I died, it would be terrible to know that people are not smiling when thinking about me."