hösthelg

Den här helgen spöade förra helgen med hästlängder. Idag har jag och min mamma shoppat. Min lilla mamma har gått och blivit så mycket smalare, hon ser lite ut som en uteliggare i sina säckiga kläder. Så idag gick vi lös i Gävle, mamma hade spenderarbyxorna på som tur var, även för mig :).

Sen gjorde jag kanske något mindre klokt, gick på boxpass på Friskis. Satan i gatan jag var helt jävla slut. Trodde jag skulle svimma flera gånger under passet, men det gjorde jag som tur var inte. Nu, tre timmar senare, har jag ont i halsen. Kanske borde ha taggat ner lite? Träningsvärken från de tidigare prestationerna slåss med mattheten från dagens pass.

Igår var vi ju på konsert också! Soundtrack of our lives, på konserthuset med Symfoniorkestern. Riktigt bra tyckte jag att det var. Extra trevligt tycker jag det är när det är mindre arena, där man får sitta, haha. Pensionärsvarning kanske men orka stå och trycka liksom? Not. I vår ska jag gå på både First Aid Kit och Magnus Karlsson här i Gävle. Det är fint med musik. Soundtrack of our lives hade jag egentligen ingen koll på alls, men var ändå hur bra som helst.

and at once I knew I was not magnificent

Efter några bajsigt tunga dagar känns det lite lättare nu. Det är som att kroppen/huvudet säger nej för faaaan nu orkar jag inte längre. Och så känns det lite lättare.

Det är så konstigt hur det fungerar. Allt ställt på sin spets, och allt behöver funderas på. Livet, människan, kärlek.

Dalai Lama svarade på frågan om vad som förvånar honom mest; Människan. Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt. Sant?

Jani. En vacker är jag ute ur dimman. Som en bättre version av mig själv. Lite klokare och med lite bättre koll på vad som betyder något här livet. Med bättre känsla för vad jag vill göra med mitt liv, och större mod att våga göra det. Det är min förhoppning. Men vägen är lång ännu.

du måste finnas du måste hur kan du då överge mig?

fan ta den här helgen. fan ta den här känslan. kan det bara bli bra någon gång eller?!

det är fortfarande så ofattbart att hon är borta. så tungt. jag vill bara få ringa till henne. tanken på att jag måste plocka bort henne från favorit-listan på telefonen gör mig illamående. då är det på riktigt.

det är så värdelöst och jag bli så matt på insikten om att livet kommer vara bajs så länge nu. jag kämpar för att hålla mig ovan ytan men det tar så mycket energi och jag vet inte hur länge jag står ut. men idag fick jag en liten andningspaus. i ljusne. lite kärlek och lite mat.