Hur många gånger kan man bryta ihop och komma igen? Vi måste vara designade på något smart sätt som orkar med allt. Upp och ner. Ner och upp. Hopplöshet och förtvivlan. Kärlek och framtidstro.
Jag försöker tänka bakåt i tiden för att känna hopp för nuet. Jag tänker på dagarna och veckan direkt efter att Anna-Karin hade dött. Den paniken, ångesten och ledsamheten går inte att beskriva med ord. Första kvällen när jag skulle sova. Fy helvete säger jag bara.
Jag påstår fortfarande att ledsamheten har jag inga problem med, den faller sig rätt naturligt för mig. Det är väl kanske det man föreställer sig om man aldrig har mist någon på detta vis - att personen som sörjer bara är väldigt, väldigt ledsen. Det svåra i kråksången är ju den totala översvämningen av känslor. Jag kommer inte undan från mitt eget huvud. Jag vill bara vrida över maskineriet på auto-läge och få en paus från mig själv. Men det går inte.
Nu när jag har hittat en underbar karl att tycka om ställs också saker på sin spets. De stunder jag känner som mest kärlek för honom känner jag också mest ledsamhet. Jag blir ledsen och glad på samma gång över att jag tycker om honom så mycket. På sätt och vis är det väl naturligt - de största känslorna vi har hänger väl ihop. Sorgen jag känner över Anna-Karin grundar ju sig i kärleken till henne den också. Glädjen och kärleken man känner för en annan människor är ju också kopplad med rädslan och oron över att de kanske inte alltid kommer finnas där.
Det är läskigt att vänja sig och ge sig hän i något som man aldrig, aldrig kan ha några garantier för. Men det är väl det som är livet. Att våga. Det är svårt. Den medvetna tanken att man vill och borde leva just så leder inte per automatik till att känslorna och handlingarna matchar. Man måste övervinna rädslan i varje situation.
