det blir alltid värre framåt natten

hörrni det har hänt något. jag har börjat känna mig lite glad igen. jag har skrattat så jag har gråtit och jag har gått och lagt mig i sängen utan större kval inför morgondagen. idag har jag jobbat heldag, handlat, lagat mat och tvättat, utan att bli helt färdig på kuppen. fredagsfeelingen som har varit helt borttappad börjar smyga sig tillbaka. tankarna flyger inte runt runt runt när jag är på jobbet.

ändå känns det fel att skriva så. hur kan jag vara glad? men det är väl så det fungerar.

nu har jag garanterat jinxat detta, imorgon dyker jag säkert rätt ner i backen igen. men då får det väl vara så. det är viktigt att säga till när det är bra också.

i lördags var det sex månader sedan hon dog också. sjuka tanke.

Döden & Co.

Jag går till kyrkogården. En ängel av sten. En idiot som rastar sin hund och låter den bajsa i minneslunden. Jag önskar att jag kunde hata henne med ännu större kraft. Men tyvärr blir det svårare och svårare att hata ju äldre jag blir. Svårare och svårare att döma. Tyvärr blir det lättare och lättare att se att alla människor sliter och kämpar, till och med de som rastar sina hundar på kyrkogårdar.

Lukas Moodysson

Ta er i röven är ni snälla

Det är så mycket känslor nu för tiden. Jag kan/orkar inte bena ut dem, därför blir det inte så mycket bloggande. Jag har ett tombola istället för huvud. Att skriva om vardagslivet känns alltför orelevant. Jag är så sjukt trött också, mest hela tiden. Kan inte minnas senast jag kände mig pigg och full av energi. Årstiden gör ju också sitt till. Jag sitter inte ensam i den trötta båten.

Idag var vi i alla fall upp till Hudiksvall och träffade läkare och ansvariga. Sex månader tog det dem att få tummen ur röven. Jag var beredd på svar - trodde man kunde förvänta sig det efter sex månader - men det var väldigt lite av den valutan. Ingen har tagit helhetgreppet. Ingen har funderat på om de kanske borde tagit det här på större allvar innan det var för sent. Den läkare som var med var i försvarsposition från början och pratade mest om orelevanta grejer.

Det finns så många saker som är fel i det här, orkar inte ens gå in på detaljer. Bara det faktum att vi i familjen först nu har testats för att se om vi bär samma gen, är inte det är tydligt bevis på att något brustit? Ingen förstod heller att det kunde gå såhär illa med AK, allra minst hon själv. När hon svimmade på jobbet i höstas så kunde de på Hudiksvalls sjukhus efteråt inte veta om det var nåt annat än blodtrycksfall, fast att personalen berättade att hon hade krampat och haft andningsuppehåll. Hon var dyngsur i svett. Blodtrycksfall? I think not. En läkare trodde det kunde finnas en samband med diabetesen - det kanske de borde ha förklarat innan? Ja se där, nu gick jag in på detaljer ändå. Usch jag blir så arg när jag tänker på det. Men det finns ingen att vara arg på. Alla läkare har ju bara haft en liten del i det.

Vem kämpar vi för? Självklart för andra personer med samma sjukdom, men de känns avlägsna. Anna-Karin är ju redan borta. Men det borde inte behöva vara vår uppgift. Vi sitter liksom där efter sex månader, och får inga svar. De hade fortfarande ingen koll på sjukdomen. "Det är komplicerat", "Det har skett mycket forskning de senaste åren" JA MEN VI HAR JU FÖR FAN HITTAT MER INFORMATION OM DET HÄR ÄN ER! Vems ansvar är det här egentligen? Jag har alltid varit sjukt naiv och inte behövt bekymra mig om sånt här innan. Säger ingen till mig i raka ordalag att "det här är en allvarlig sjuksom" så tror jag inte heller att det är det.

Jag minns insikten under mina barndoms dagar om att alla vuxna inte alls vara snälla och ärliga. De kunde ju också ljuga och göra saker av illvilja, eller bara inte veta bättre. Den tog hårt. Jag kämpar fortfarande med den insikten. Förtroendet för sjukvården är inte på topp just nu. Jag förstår verkligen att läkare också bara är människor. Misstag sker, det kommer vi aldrig undan. Jag vill inte sätta dit någon. Men snälla, snälla ni. Nu när hon är död, kan ni bemöda er och lägga lite energi på det här? Låt mig inte vänta i sex månader för att få.... ingenting.

offerkoftan

Man ska inte tycka synd om sig själv. Offerkoftan är ju sjukt ful. Man ska vara tacksam, för vi är väldigt lyckligt lottade. Men det är viktigt att sörja. Annars kommer det tillbaka och bites you in the ass. Sådetså. Gråt kvinna! Gråt!

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Jag behöver verkligen tycka synd om mig själv och på riktigt känna hur värdelös det är att hon är borta, vissa stunder, för då lättar det sen. Samtidigt måste man se det positiva och ta sig tillbaka till livet. Det är för mig en skör balansgång som jag inte riktigt behärskar. Jag växlar mellan offerkoftan och fasad. Jag kämpar för att hitta mellanläget där jag kan vara glad OCH ledsen.

Jag har kommit till insikt om att jag känt efter för lite förut. Eller jag har känt, men inte tillåtit mina känslor. Inte fan har mitt liv alltid varit roligt. Jag har känt det så tydligt, jag tycker livet överlag suger jävligt mycket ibland, jag vet inte varför, och just nu bryr jag mig inte om varför heller. Det är så helt enkelt. Men så har jag tänkt "vad fan har du att vara deppig över - familj, vänner, pengar, utbildning, hååååll käften!" Men känslan har ju ändå funnits där, då blir det som ett stor glapp i allting istället. Jag känner något som jag inte tillåter mig själv att känna. Det är inte bra. So what om livet ser bra ut för en utomstående - livet kan ändå vara kämpigt. Nej jag är inte ett svältande barn i Afrika men det är inte synonymt med att jag måste vara konstant lycklig. Det gör inte livet perfekt för det. Livet kanske inte ska vara kul? Världen är rätt ful, det är inte konstigt att man funderar över sakers tillstånd och blir förvirrad.

Allt det gamla funderandet gör mig inga tjänster nu. Visst, nu har jag ju verkligen anledning att få tycka att livet suger, nu har jag all rätt i världen, så stundvis gör jag det. Jag blir tokigt ledsen och tycker folk är dumma i huvudet. Andra gånger är jag så ur touch med mina känslor att det bara blir knas. Håller jag inne skiten kokar det ju ändå över, på något vis.

Men jag hoppas och tror att jag gör framsteg. Idag fick jag insikt om vad alla andra människor går och dras med. Shit pommes, alla har sitt. Oavsett om ingen dött eller om inga störra trauman genomlevts, så nog fan har vi vårt. Ett "perfekt" liv kan nog vara fan så kämpigt som ett hårt liv. Jag är mycket mer förlåtande mot mitt gamla jag. För de känslor jag hade då är i mångt och mycket samma som de jag har nu. Och det är fan a-okay att känna så. Så länge man kan vara glad emellanåt. Det är snarare tusen gånger lättare att vara glad om man bara är ärlig med sina känslor. För det svänger över sen. Det är inte bara bajs. Det är när man inte tillåter sig känna skiten som man inte kan känna glädjen.

Det är nog även då vi undviker offerkoftan. Är man ärlig med sig själv om när saker är jobbiga så behöver de inte växa till bitterhet.

Fick även kloka ord från en finne igår: "If I died, it would be terrible to know that people are not smiling when thinking about me."

hösthelg

Den här helgen spöade förra helgen med hästlängder. Idag har jag och min mamma shoppat. Min lilla mamma har gått och blivit så mycket smalare, hon ser lite ut som en uteliggare i sina säckiga kläder. Så idag gick vi lös i Gävle, mamma hade spenderarbyxorna på som tur var, även för mig :).

Sen gjorde jag kanske något mindre klokt, gick på boxpass på Friskis. Satan i gatan jag var helt jävla slut. Trodde jag skulle svimma flera gånger under passet, men det gjorde jag som tur var inte. Nu, tre timmar senare, har jag ont i halsen. Kanske borde ha taggat ner lite? Träningsvärken från de tidigare prestationerna slåss med mattheten från dagens pass.

Igår var vi ju på konsert också! Soundtrack of our lives, på konserthuset med Symfoniorkestern. Riktigt bra tyckte jag att det var. Extra trevligt tycker jag det är när det är mindre arena, där man får sitta, haha. Pensionärsvarning kanske men orka stå och trycka liksom? Not. I vår ska jag gå på både First Aid Kit och Magnus Karlsson här i Gävle. Det är fint med musik. Soundtrack of our lives hade jag egentligen ingen koll på alls, men var ändå hur bra som helst.

and at once I knew I was not magnificent

Efter några bajsigt tunga dagar känns det lite lättare nu. Det är som att kroppen/huvudet säger nej för faaaan nu orkar jag inte längre. Och så känns det lite lättare.

Det är så konstigt hur det fungerar. Allt ställt på sin spets, och allt behöver funderas på. Livet, människan, kärlek.

Dalai Lama svarade på frågan om vad som förvånar honom mest; Människan. Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt. Sant?

Jani. En vacker är jag ute ur dimman. Som en bättre version av mig själv. Lite klokare och med lite bättre koll på vad som betyder något här livet. Med bättre känsla för vad jag vill göra med mitt liv, och större mod att våga göra det. Det är min förhoppning. Men vägen är lång ännu.

du måste finnas du måste hur kan du då överge mig?

fan ta den här helgen. fan ta den här känslan. kan det bara bli bra någon gång eller?!

det är fortfarande så ofattbart att hon är borta. så tungt. jag vill bara få ringa till henne. tanken på att jag måste plocka bort henne från favorit-listan på telefonen gör mig illamående. då är det på riktigt.

det är så värdelöst och jag bli så matt på insikten om att livet kommer vara bajs så länge nu. jag kämpar för att hålla mig ovan ytan men det tar så mycket energi och jag vet inte hur länge jag står ut. men idag fick jag en liten andningspaus. i ljusne. lite kärlek och lite mat.

jag önskar att jag kunde gå på något mer än känslan av att allt redan är för sent

Nu har hon varit borta i fyra månader och två dagar.
Livet är fortfarande helt jävla upp och ner. Det är i mitt medvetande konstant.
Fast nu börjar det bli mer verkligt. Usch och fy.

Det kommer vågor av insikt, när jag verkligen förstår att hon inte kommer att komma tillbaka. Att jag har helt jävla liv kvar utan henne. Jag vill bara få ringa till henne. Jag vill veta vad hon tycker om min brudtärneklänning. Jag vet vill veta om jag får låna hennes örhängen. Jag vill veta hur jag ska göra med håret. Jag vill berätta för henne hur förbannat tungt och värdelöst livet känns. Jag vill att hon ska göra det bättre, som hon brukade göra.

Konstantheten är väldigt tärande. Det går aldrig bort, jag får ingen rast och ingen ro inne i huvudet.

Hånet över att behöva kämpa med sjukskrivningen gör allt så mycket mycket tyngre. Som att de inte tror på mig? Att jag ska behöva förklarar för dem hur jag mår. Bara att ringa till försäkringskassan, fylla i deras bibel till blanketter, ringa hälsocentralen och be om läkartid för förlängd sjukskrivning känns som ett herkulesdåd. Som ett berg. Nu kanske jag inte ens får några pengar eftersom jag ska åka till Tyskland. Då kan dom ju äta skit och dö.

Vad gäller läkaren kan hon också skita på sig.
Jag förklarade att det var svårt att veta för tre veckor sedan hur jag skulle känna nu, att jag fick se lite då om jag orkade gå tillbaka till heltid. "Ja annars kanske vi ska fundera på antidepressiva". Jag vill inte medicinera bort det här. Jag borde inte behöva medicinera bort det här.

Imorrn far vi Tyskland. Jag hoppas de här senaste dagarnas pruttighet kan innebär att jag får vara glad några dagar nu istället.

Nu ska jag torka tårarna och fylla i blanketter och packa. Jippie.

I would walk 500 miles

På en vecka har jag gått över 44 km. Är inte det lite coolt? Egentligen har jag gått mycket längre, det är bara den sammanlagda sträckan av mina dagliga en-timmes-promenader. Man kommer ju fan rätt långt alltså. Promenaderna gör mig gott, men vissa dagar vill jag verkligen verkligen verkligen inte. Jag får bråka med mig själv för att ta mig ut, ändå är det alltid skönt. Konstigt det där.

Snart är det bröllop, tjoho! Bröllop, klänningar, fest och få att vara fin i all ära, men det bästa tycker jag ska bli kvällen innan. Då får jag ha Johanna och Hanna helt för mig själv. Det är lyx det.

Slut på lycklig sommar

Hösten kom fort i år. Den är väldigt välkommen för min del. Men den får gärna dröja sig kvar så länge det går. Vinter vill jag inte ha, inte för kallt och inte för mörkt. Synd att jag inte får bestämma. Våren och hösten har alltid varit mina bästa årstider.

Tog precis en promenad, det var mörkt. Jag gick den väg jag alltid går, men jag har aldrig gått det när det var mörkt. Det var lite läskigt, jag spanade efter våldtäktsmän. Jävla as som ska förstöra mina promenader.

I will always be your soldier

Oh hear me when I vow
That I will always be your soldier
I’ll be marching by your side
I’m not deserting
I’ll be there for you
Oh please please believe in this oath allegiance

En sensommar vill jag minnas det som, när jag var uppe och hälsade på AK i Sundsvall. Hon bodde där då och det var Gatufest i stan. Vi var fattiga och inte särskilt party så mest satt vi i hennes lägenhet och kollade på någon välgörenhetskonsert. En massa bra musik. Jag sov på madrass på golvet och en kväll somnade AK innan mig (vilket nästan aldrig hände annars). Då reser hon sig upp och frågar mig "Var tog Tori Amos och dom vägen?" Haha, jag kvävde en fniss och sa åt henne att somna om. Men en av kvällarna piffade vi upp oss och kostade på oss ett inträde på Gatufesten. Jag tror vi såg Timbuktu och vi såg Marit Bergman. Som spelade I will always be your soldier. Då sjöng vi högt, högt tillsammans att vi alltid skulle vara varandras soldater.

if tomorrow comes

Jag har varit "sjuk". Eller så har jag varit hemma och städat. You pick.
Är jag sjuk? Halvt sjuk. Halva jag mår bra? Sjukskriven femtio procent från och med imorrn.
De andra femtio procenten ska ägnas till praktikaliteter och själavård.
Självavård kan vara att städa. Det ger mig ro i alla fall. I en av mina absoluta favoritböcker har huvudpersonen spårat lite och jobbar som städerska fast att hon är en jätteduktig konstnär egentligen. Hon kan inte måla längre för hon är så trasig inuti. Typ. Jag förstår henne. Organisera garderoben blir nästa projekt.

En kväll när jag låg i sängen förra veckan kändes det inte alls som en möjlighet att jag skulle dö under natten. Då tänkte jag på stackars mamma och pappa som skulle få städa ur min skitiga lägenhet.

I am a bird now

Man ska inte bara måla fan på väggen. Det är inte bara nattsvart. Verkligen inte.
Det finns många fina människor som funnits där under den här tiden. Min familj är jättefin.
Spela roll om Tjabo och Pelle-Jöns är dumma i huvudet? För då kan de ju dra nåt gammalt över sig.
De som räknas är fina och förstående. Tänk om jag suttit här själv? Det finns folk som sörjer alldeles i sin ensamhet. Det finns folk som inte kan/får sörja. Det finns folk som mister hela familjen i ett svep. Det finns mycket värre skit som pågår där ute i världen.

Idag har jag jobbat. Det var inte alls på värsta vis.

så länge hjärtat mitt slår så minns jag dig när

Jag lever.
Du är död.
Mitt hjärta slår.
Ditt slutade slå.

Ikväll skulle vi ha sett Kent. Nu får Kent spela för någon annan. Svordomarna räcker inte till.

Det är skönt att tiden går. Det är åt helvete att tiden går. För nu har det gått tre månader sen jag träffade henne senast. Hur fan är det om 1 år? Om 3 år? Om 20 år?
Ja vi ska minnas och jo vi hade 27 fina år men det är väl för inte minnet av min syster jag ville ha! Jag vill ju ha henne ju! Någon som svarar när man pratar.

Fortfarande får man vara nöjd för att man bara tagit sig igenom en dag. Men hur länge orkar man leva så?

Allt som är fint är lite finare för att jag lever och får se eller höra det. Allt som är fint är även så jävla sorgligt för att hon inte får se eller höra det. Stundvis kan jag känna att jag verkligen lever, och vill leva. Men samtidigt är allt så jävla sugigt utan AK att det känns som ett hån att gå runt och vara tacksam att man lever.

Jag blir så förbannat jävla trött på mig själv och allt. Kräkstrött. Framförallt trött på att jag är glad och normal. Trött på att jag är ledsen, på att jag är arg. På att jag inte kan sova. På att jag inte orkar. På att jag vill be folk dra åt helvete. Trött på livet. Ångesten är nästintill konstant. Självkänslan och självförtroendet på botten. Det är kaos.

Imorgon börjar jag jobba igen. Hej och hå. Prova fråga hur semestern var så ska du få höra. Nej det får du inte alls. Jag ska nog kunna producera ett jävligt klämkäckt svar så kan vi låtsas som att livet är bra sen. Eller så brister det och då kan du skynda iväg lite lagomt försiktigt. Fy fan säger jag bara. Fy fan för det här.

Dry the River - Bible Belt

And you say my love, you take the cards that you're dealt
And when it's dark outside, you light the fire yourself

Guillemots

Just take my hand and make me feel amazing.
Cause I don't feel amazing now.

Vi kallas visst för efterlevande. Levande efter livet. Levande efter döden.

Sådetså.

Här sitter jag i soffan. Skulle gärna sitta kvar. Men icke.
Jag ska springa. Hur långsamt, varmt och jävligt det än må vara.
Myggigt. Och äckliga, lyckliga människor.
På hälsans stig är det alltid vackra kärlekspar som går romantiska, strosande promenader.
Jag ska springa förbi som en flåsande, svettandes tornado och svettas ner deras förälskelse.

overkligt

I en månad har jag nu levt utan min syster.
Min älskade syster. Min Anna-Karin.
Innan dess har hon alltid funnits där. Alltid.

Jag funderar vart hon är. Vad hon gör.
Hur hon kan lämna mig här i den här skiten.
Jag funderar hur lång tid det tar innan jag kommer ha förstått.

Vissa dagar är rätt normala, fast som ett luddigt skikt runt.
Andra dagar är skit. Trött, arg.

När insikten väl kommer, att jag aldrig mer kommer träffa henne, aldrig mer ringa henne. Aldrig mer se henne, aldrig mer höra henne skratta, aldrig mer bråka med henne, aldrig mer gå ut och dansa. Aldrig mer prata musik och film. Diskutera livet. Aldrig mer få förlita mig till min storasysters vishet och kärlek. Då vet jag inte var jag ska ta vägen. Det gör så ont. Så ont så ont och jag vill be livet dra åt helvete. Alla männsikor som bara lever och firar midsommar.

Jag kommer bli äldre än min storasyster. Så här får det väl ändå inte gå till?

The sun is shining

Nu har jag nog bott här i en månad tror jag. Det känns bra och stabilt. Therese var här i helgen. Johanna var här förra helgen. Innan dess var syster här. Innan det var Therese också här. Mamma och Leffe har sovit över. Det är full rulle, precis som jag vill ha det.

En skadad arm, insekter och alltför stort pengingar-ut-flöde till trots känns livet fint. Det är mycket roligt på gång. Jag hoppas på en fin vår och sommar. Om det här tråkiga regnet kunde ge upp bara. Idag fick jag höra att det skulle regna typ hela veckan i typ heeeeela Sverige. Känns lite bättre när det inte bara är lokalt. Två helger i rad har jag hört från mina Stockholmsbesökare: "I Stockholm skiner solen och det är 15 grader".

Ska vi göra nåt äckligt?

Jävla viderkrypen som kineserna lämnade efter sig i Sandviken har flyttat med mig. Äckligt och jäääävligt irriterande. Förstår inte vad de lever på eller hur de kan ha överlevt. Imorrn ringer jag anticimex. Enough is enough.

Annars är lägenheten så gott som färdigkittad. Det fattas några tavelupphängningar som jag inte kan hantera på egen hand. Och en kabellist som hamnade så jävla snett. Ser inte bra ut. När jag somnar på kvällen ser den framför mig. Jag fantiserar om att spola tillbaka tiden och tänka efter före, och sätta den på ett lite smartare sätt.

Ordning och reda? Löning imorrn

Den här veckan är jag glad igen. Det är långt ifrån klart här hemma men jag öschker inte mer. Jag gör lite varje dag. Så får det vara bra så. Igår tvättade jag. Idag sprang jag. Och så har jag hunnit med fyra (!) avsnitt Mad Men de här två dagarna också. Fint som fan. Fint som snus.

Det är då för konstigt det här livet. Ena dagen si. Andra dagen så. Ingen ordning på nåt. Tur är väl det som sagt. Jag är ju något av en drama-queen. Även om det mesta sker inombords.

Sonos dampar fortfarande. Det har resulterat i en följetong utan dess like. Jag ringer och mailar sonos och comhem-supporten om vartannat. Idag trodde jag det var fixat, glädjen visste inga gränser, och jag behövde ju inte ringa sonos-supporten igen. Tills jag inser att jag ropat hej. Då hade supporten redan stängt. Men jag orkade knappt bli upprörd. En vacker dag kanske det funkar. Eller så gör det inte det. Världen går väl inte under för det.

Bittert

Nä fy fan nu börjar jag bli trött. Flytt i all sin ära men satan vad det ska vara joxigt.
Uppackning tar ju år och dar i sig självt. Sen ska bilen krångla med sin jävla damask (jag måste tänka på damaskus när jag ska förklara för bil-dudesen vad som är fel) och däcken läre bytas.

Har precis fått igång bredbandet men då vill inte min nya flashiga högtalare funka (ska ju kopplas till det trådlösa den med).

Ingen jävla inkörningstillstånd får jag på jobbet så därför har jag styrt upp med en cykel, som jag iaf får låna ett tag. Självklart var det punka på fanskapet, så jag lämnade in den. Eftersom jag inte hinner/orkar ta en promenad för att hämta den innan/under/efter jobb kom jag på den briljanta iden att jag pular in den i bilen. Så där står jag och försöker få in cykeln i min lilla bil. Alla som gick förbi kollade på mig som ett ufo, förutom en snäll herre som erbjöd sig att hjälpa. Men han missförstod lite och trodde vi skulle lasta ur. Men nog fan gick den in till slut. Fick köra hem med ett cykeljhul i nacken bara. Skam den som ger sig.

Igår yrade jag runt och letade efter Willys. Jag körde fel på vägen hem. Idag hade routern levererats till en coop långt från mitt hem - varför? Jag har glömt köpa duschcreme. Plutten till hörlurarna har tappats bort. Imorrn är det dags för Ikea igen. Det tar som aldrig slut. Vill ju ha lite tid att njuta av härligheten också. Och så lär jag ju börja springa igen. Jag har latat mig sen påsk. Illa. Jobbet är också förvirrande. Känner mig osäker, obra och okunnig.

Stör mig som satan på att jag inte fick igång högtalaren. Men de hade support man kunde ringa. Fram till 18. Då får jag åka hem imorrn efter jobbet och fixa det, och sen fara tillbaka till Ikea. Jippie. Jag som ville se hockey.

Ni hör ju - I-landsproblemen har aldrig varit större. Håll käften ungjävel och var glad.

adios amigo

Påsken är avklarad. Men hörrni var inte tanken att man ska komma tillbaka mer utvilad efteråt än innan? För så funkar det ju uppenbarligen inte.

Nu är livet snart på riktigt. Eller det var väl kanske hittepå. Min inställning över att livet tar slut när jobbet börjar har ju visat sig vara helt fel. Det blir väl för fan vad man gör av det. Men man behöver aldrig se längre än ett år in framtiden - jag är här nu och jag trivs med det, men om jag helt plötsligt vill göra något annan - ja men då gööööör jag väl det då. I love it. Då blir allt hanterbart. Jag vill faktiskt påstå att jag inte riktigt känner igen mig i åsikten om att livet var på sin topp under studentlivet. "Så här roligt kommer ni aldrig ha igen". Jag tror jag trivs bättre nu. Inte bara lära och lära och lära för en tentajävel. Den konstanta fattigdomen. Nej livet som arbetande är minst lika kul. Inte på samma sätt men var sak har ju sin tid.

söndag igen

Njae det där med vår var väl kanske lite förhastat som vanligt ja. Men solen skiner ändock.

Men det har varit lite bittert i helgen. Några mindre motgångar klungade ihop sig och så kändes det helt plöstligt lite segt. Idag blev jag tvungen att jobba en sväng och den kollektiva stressen inför presentationerna på tisdag spred sig lite, så det gjorde inte saken bättre. Men det ska nog blir bra det med. Jag kör powerwoman - more front than Blackpool - jag orkar inte vara velig och orolig så jag tvärvägrar helt enkelt. Borde väl funka? Verkar ju gå hem för de flesta karlar och politiker - börja prata om något annat och/eller verka som att du kan allt så brukar det lösa sig. Haha. Nej men någonstans där mittimellan så blir det här prima skinka.

Inflyttningen i den nya lägenheten är så sjukt jävla efterlängtad. Hade jag kunnat få flytthjälp innan hade jag nog gladeligen suttit där i påsk pulat i min ensamhet. Nej det hade jag inte. Men den här flytten kommer inte en jävla sekund för sent. Nu vill jag flytta!

Vårdagjämning

Jag blir så jävla glad av våren. Den här veckan har jag vaknat flera mornar och trott att jag försovit mig för att det varit så ljust i rummet. Det finns så mycket bra med våren. Grus som sopas bort, solglasögon, blommor som knoppar, fåglar som flyttar hem. Att få skala av sig några lager kläder och slänga på sig vårjackan. Jag minns mina barndoms vårdagar. Vi frågade mamma om vi fick gå ut i bara en tjocktröja. Det fick vi. Min var en stickad gul med en katt på. Med de nya gympadojjorna promenerade vi på de nysopade vägarna. Lyckan var total. Dock minns jag inte vintern som särskilt deprimerande på den tiden. För då fanns det snö, och snö kan man leka med på hundra olika sätt.

Sommaren däremot är en helt annan femma. Då ska det solas, badas, man ska vara brun, smal och lycklig. Då får jag mest prestationsångest. Semestern ska planeras, ledigheten passar inte ihop med finvädret och det ena med det tredje.

Jag undrar om allt mörker, nedstämdheten och desperationen under årets andra delar är värt det här. Jag tror det kan vara det. Eftersom det inte finns något val i frågan är det egentligen onödigt att fundera, men denna cykel känns talande för min liv i allmänhet. Det är rätt ofta nedåt och bittert. Men när jag väl tar mig upp då är det jävligt najs däruppe. Jag har sagt det förr, jag behöver mina dalar för det är topparna jag definierar som livet. Ibland måste livet få kännas så där jävla fantastiskt underbart jävla grymt en liten, liten stund. Även om det krävs ett års skit för att hitta dit.

Då kan man undra om det är de svenska säsongerna som satt detta mönstret i mig? Eller föll det sig så passande att min biologi funkar ihop med Sverige? Däremot är jag mycket jämnare nu för tiden vill jag tro. Livet är rätt bra just nu, oberoende av våren. Jag tror också jag blivit lite visare med åren. Jag slänger mig inte in i saker lika förutsättningslöst, utan försöker tänka till lite innan.

hepp hepp

Igår var en konstig dag. Helgen bjöd på en total överdos av sömn vilket resulterade i någon slags övernaturlig fylla. Världen var så konstig hela dagen. Särskilt när jag kom tillbaka till lägenheten och det var söndagkväll. Eller så var kroppen bara chockad över att den inte hade någon söndsagsångest att hantera. Jag var tvungen att fokusera helhjärtat på vardagssysslor såsom tvätt, disk och uppackning för att inte bli helt tokig.

Idag var en bra dag. Pepp å rätt pigg på jobbet trots att det var måndag. Sen var jag in till Gefle och kollade på en lägenhet. Blir nog fina fisken det där. Jag tror jag kan klättra ut på mina grannars tak från mitt vardagsrumsfönster. Det vill man väl göra va? Sitta å dingla med benen.

Imorrn ska bli en ännu bättre dag har jag bestämt. Jag ska vara ännu mera pepp på jobb och så ska jag ringa min förhoppningsvis nya fastighetsvärd för att seal-the-deal och styra upp lite nya tapeter. Och kanske nya vitvaror?

En måndag mitt i livet kan vara

att vara vakna som ett lik, finnig och jävlig i hyn men att inte riktigt orka bry sig, utan istället skratta åt eländet och veta att det är ju så det blir när man slarvar.

att vara rätt värdlelös på jobbet men inte riktigt orka bry sig mer än att försöka gömma sitt smsande och lägenhetsletande. Imorrn kommer jag ju vara mycket bättre igen.

att bli flinad åt hos bilsnubbarna utan att veta varför men inte ta illa vid sig, det är väl kul om jag kan ge honom lite glädje?

att veta att snart är helgen här igen och det är ju faktiskt rätt kul att jobba.

att inse att nu står jag på gränsen till ett nytt kapitel igen, och känna sig helt okej och tillfreds med det.

att känna våren sakta men säkert smyga sig fram, inse det absurda i att solen totalt bestämmer över min lycka, och vara glad bara för att jag vet att jag kommer vara glad ett tag nu.

att laga pyttipanna med lösstekt ägg, tycka att det är så jävla gott och sedan lyxa till med en chokladbit som efterrätt.

Are you finished? No I'm Swedish.

Jag har varit lite konfunderat över hur missförstådd jag blivit i det här landet ibland. Jag har som trott att jag pratar helt okej engelska... men alltför många gånger har folk inte fattat ett dugg av vad jag säger. I baren när jag beställde en Sam Adams fick jag upprepa typ fyra gånger innan han fattade. Hur fel kan jag säga det liksom? Hockey player tolkades som occupier vilket helt förstörde poängen i min historia. Ibland har folk sådan dialekt att jag inte förstår vad de säger. Och jag vet inte hur många gånger folk har gissat att jag är svensk på grund av min accent. Booooring. Jag trodde ju inte att jag inte hade en svensk accent, men det kan väl ta dem mer än en mening eller två att höra det. Men men. Sånt är livet. Det kan bara bli bättre. Och det har det ju blivit. Lärt mig en massa nytt.

Visst ni till exempel vad en douche är? Som i douche-bag? Det är någon slags anordning som kvinnor kan tvätta sitt underliv med. Say what?! Jag har ju använt ordet douche-bag flera gånger om, men trott att det var något annat.

Och det heter AWOL som i absent without leave, inte A-Wall.

Igår hade jag en riktig a-ha upplevelse när Lucas uttalade miscellaneous (hur svårt är inte det att stava förresten?!). Jag har läst det så många gånger och typ uttalat det i mitt huvud. Aldrig har det blivit rätt. Det ska vara typ miss-Elaine-ius.

Prong är typ gaffel-spretarna eller eluttags-pinnarna.

Om man gör något expedititous gör man det effektivt och med fart.

När vi åkte hem från Kanada hade en skylt där det stod Lest We Forget. Vadå lest? Googlar man det får man so as to prevent any possibility that/for fear that. Ja där ser man. Långt kvar tills man är fullärd.

Det börjar dra ihop sig

På fredag far jag hemöver. Bara några få dagar kvar. Känns lite halvskumt i bakvattnet men egentligen inga större känslor denna gång. Jag blir ju alltid nostalgisk, även om jag varit någonstans där jag svurit och varit bitter mest hela tiden. Två månader är ju egentligen inte länge. Det har varit kul och trevligt, folk är himla snälla och jobbet har gått bra men jag har inte knutit några band som kommer vara över en längre tidsperiod. Jag gör sällan det över så här korta perioder, jag behöver nöta in mig med folk för att det ska bli på riktigt.

Men det har sannerligen varit intressant att få en liten inblick i detta land som står i fokus på så många sätt. Att ha fått lite insiderinfo och en känsla för hur amerikanerna egentligen fungerar. Och NYC kommer ju alltid kännas speciellt. Även om det blev lite överdos av aktiviteter i helgen som var nu, sista helgen i New York. Fick typ inledning till en migränattack, solo på en bar. Stapplade runt som ett fyllo fast jag inte var full för det blev helt yrt, immigt och svettigt. Obehagligt. Dagen efter var jag trött som ett aber, så då tillät jag mig själv att inte behöva se allt jag möjligtvis kan hinna med på de resterande timmarna, utan jag åkte tillbaka till Scranton istället.

De få dagarna som är kvar är rätt busy. Troligen middag imorrn med två andra traineer i programmet som är åter här imorgon. Lite pub och hejdå på torsdagkväll. Fredag är det presentation, följt av hejdålunch och så blir jag upphämtad på kontoret efter det för att åka till flygplatsen. Däremellan ska vi hinna färdigställa några rapporter och en presentation och så borde jag väl kanske packa också? Har haft en väldigt avslappnad inställning till min packning eftersom jag har en resväska extra med mig hem. Men ska inte ropa hej heter det va? Wish me luck och snart ses vi igen!

Oops

Det här med shopping är ju för himla skumt ibland. Om jag inte har råd alternativt inte tycker att jag borde köpa något just för stunden, då hittar man ju fan alltid något. Om jag däremot är ute med ett specifikt uppdrag i shoppingväg, då går det oftast jävligt segt.

Innan jag kom hit hetsade folk som sjutton på hur mycket jag skulle shoppa, hur billigt det var, än det ena och det tredje. Jag försökte hejda mig i Sverige månaderna innan avfärd för att kunna unna mig här. Väl på plats har jag legat rätt lugnt med shoppandet ändå. Jag har som inte riktigt fått feeling. Någon grej här och någon grej där, säkert mer än vanligt, men ändå. Har bland annat passat på att köpa en klocka och ett par märkesglajjor (RayBan - snacka om stencool nu). Men så har jag börjat släppa hela grejen med att jag måste shoppa så mycket. Det är som ingen ide att tvångsköpa för att man borde. Men då minsann passade det. Åkte iväg efter jobbet idag med syfte att köpa resväska och schampo. Gick förbi en klädaffär (där jag traskat runt, runt och runt när jag väl var i shoppingmode - men inte hittat särskilt mycket vettigt) och ser en klänning jag gillar. Kunde inte låta bli att gå in - provar - köper.

Ser ett par assnygga stövletter på Macys som var så jävla perfekta att jag dog lite. 54 dollar nedsatt från 130, men fanns inte i min storlek. Jag har fortfarande en liten tår i ögat. Åkte till sist till en affär som heter Marshalls som Lucas hade tipsat om kunde ha resväskor. Visar sig vara typ lågpris märkesaffär (dvs märkesgrejer till nedsatt pris), inte alls fel. Hittade Samsonite resväska för mycket lägre pris än vad Sears och Macys ville ha. Men det var inte nog där - jag gick loss ordenligt på annat också. Men det kan jag inte förtälja om eftersom det mesta inte ens var till mig. Presenter yaaaay! Men ändock, har letat presenter till mina fina med ljus och lykta också. Men jag hittade lite saker i NYC i helgen så jag hade taggat ner på den fronten också. Men så vips var ju de perfekta presenterna där. Ingen jävla ordning alls.

Så nu sitter jag här hemma och är lite hög på shopping. Började fundera när jag väl gick till kassan om jag blivit tokig (sådär som man blir ibland när man köper knas som verkar så jävla smart i butiken men mindre smart när man väl kommit hem) men det verkar inte så. Fortfarande stencoola grejer. Priserna var inte farliga heller, det var mängderna.

För övrig hade jag och Johanna en strålande helg i det stora äpplet. Fabulous. Nu går drömmarna i bo-i-NYC-banor. Shit vad det vore grymt.

Om ni vill titta lite på Johannas blogg har hon redan hunnit slänga upp bilder: http://johannawestberg.wordpress.com/ Johanna är en mycket företagsam och driftig kvinna så oavsett kan det var himla trevligt att läsa hennes blogg.

Frustration

Jävla iTunes! Jag vill ju bara uppgradera till iOS5. Det är väl inte så mycket begärt? Jag har sett samma felmeddelande säkert 20 gånger nu. Jag har googlat felmeddelandet. Jag har avinstallerat säkerhetsprogram. Jag har startat om datorn tre gånger. Enough is enough.

Igår på jobbet hade jag också ett slita-av-mig-huvudet-moment. Det är nämligen så att vi mäter en hel del i våra projekt. Jag sitter ute i underhållsverkstaden och mäter, mäter och mäter. Mikrometern är min bästa vän. Men så såg jag slutet i tunneln efter dryga 5 timmars konstant mätning igår. Allt var klart (för stunden i alla fall). Så jag sätter mig för att analysera den data vi hade (vilken äntligen var tillräcklig för att se nåt vettigt). Då upptäcker jag att jag lyckats spara över en hel del data från den tidigare mätningen. Borta. Jag försökte återskapa i drygt en halvtimme och var bitter i säkert en hel timme. Sen gav jag upp och började om. Nu har jag arbetsskada a.k.a. mikrometerhandled.

Men vem fan bryr sig? För imorrn far jag till NYC där Johanna väntar! Nu ska här packas.

Asleep

Idag är en dag då allt på teven känns töntigt och den vanligtvis braiga musiken låter inte alls vettig längre. En kväll för youtube, ny musik och läsa bok. Läser just nu The perks of being a wallflower. I like it a lot. Jag blir så glad när någon annan kan sätta ord på livet på ett sätt som jag aldrig kan, men som jag känner. Det gör det mer hanterbart.

Oh Lord please don't let me be misunderstood

Igår var det Superbowl Sunday här i USA, big deal for sure. Värsta eventet, dagarna innan pratade de om det på nyheterna hela tiden och diskuterade vad man ska äta och det ena med det tredje. Folk beställer tydligen pizza sjukt långt i förväg (typ veckor). Så vi var inte sämre vi heller. Vi beställde pizza, chips och en kollega gjorde en hel jävla bunke multi-layer-dipp som jag knappt vågade prova. Lagren bestod av typ hamburgare, het salsa, nån ost, nån annan ost och lite mer av den första osten. Helt insane.

Den största grejen med superbowl verkade dock inte vara själv matchen - utan reklamen! Det var det folk kommenterade innan, och det var det som fick mest fokus under tiden. Jag ville visa ett youtube-klipp, så jag väntade till reklamen för att vara trevlig, men icke! Inga youtube-klipp under reklamen, men när matchen hade börjat igen, då var det okej. Mycket underligt.

Reklamerna var helt okej, min favorit var lätt David Beckham i underkläder för H&M. Det var mindre fokus på kalsongerna, mer på han och hans tatueringar. För den som vill dregla lite: http://www.youtube.com/watch?v=eQb_-OY7Z0E Den väldigt stora majoriteten av alla reklamer var dock för bilar och öl.

Det är vissa saker som jag har reagerat på med reklamen här, som kanske talar sitt tydliga språk för hur USA funkar. Det första är när det är reklam för läkemedel eller annat som faller i den kategorin. Oftast tycker jag att mer än 50% av tiden går åt till upplysa om alla bieffekter och när du inte ska använda det. Exempelvis för något hormonfritt p-piller upplyser de om att du blir gravid när du använder det kan du få missfall och dö på kuppen. Bra antar jag, men inget jag någonsin varit med om i Sverige.

Det andra som jag har reagerat på är att det är helt okej att dissa sina konkurrenter. Chevy hade en reklam där det var jorden-går-under-scenario och de som körde Ford överlevde inte. Pepsi hade en CocaCola-dude som köpte deras läsk istället. Det är väl inte direkt okej i Sverige?

Det var en trevlig kväll i alla fall. Jag fick spelet förklarat för mig, och även om jag säkert inte fattade ens hälften av allt som försigick så förstår jag i alla fall mer nu. Jag vet vad Quarterbacken gör (mer än att det är han-som-är-han i alla tonårsfilmer). Jag vet vad en punt är. Jag vet när man gör touchdown och när man skjuter i målet. Inte så jävla illa pinkat skulle jag vilja påstå.

Alla goda ting är tre?

Det har ju faktiskt hänt två väldigt trevliga saker här på sistone. Det ena är att min ena Johanna ska komma hela vägen bort hit och hälsa på. En hel helg ska vi hänga i NYC! Tänk så trevligt. Det finns så mycket som är bra med det här. Jag har ett stort vänbehov för tillfället, jag behöver hänga med någon av de mina så att säga. Sen har jag ju inte träffat Johanna på över ett år nu. Och så tror jag att vi kommer trivas ypperligt i NYC. Det var ju ändå i Barca våra band knöts. Ja det kan inte bli annat än jävligt bra.

Den andra trevligheten är att den andra Johannan ska gifta sig! Så himla bra. Den första av mina närmare vänner som tar det stora steget. Vilket betyder att jag får gå på bröllop (tror jag hahaha, har iofs inte fått någon inbjudan än :), och såklart är det ju så himla fint att de är kära och ska gifta sig.

Annars är det lite över halvtid här borta i staterna. Känns konstigt, och jag har känt mig lite down generellt sen förra veckan. Mycket jag vill göra, men har inte riktigt hittat rätt folk eller egen energi att göra allt. Och hotellrummet börjar tappa sig charm. Men det var nästan onaturligt mycket uppåt i humöret där i början av den här resan, så det är inga konstigheter.

Näe.

Det här med facebook har lite förlorat sin charm här borta. Om det inte redan hade gjort det innan. Jag går oftast in någon gång under kvällen (har ju inget mobilt nät resten av dagen) och då är en sjuhelvetes massa statusuppdateringar att ögna igenom. Sen är det slut. Ingen uppdaterar något efter det. Det har blivit en en-gång-om-dagen-grej. Mest jobbigt faktiskt.

New York Groove

Förra fredagen tog jag äntligen bussen in till New York. Helt själv och ensammen. Satt och filurade över gången jag var där sist, då vid 20 års ålder och relativt icke världsvan. Det starkaste minnet som ploppade upp var det från en rysk frisersalong. Den dåvarande pojkvännen ville nämligen gå och klippa sig, och lotten föll på en halvsunkig ryskägd salong där två äldre runda herrar och en medelålders dam i leopardstights huserade. De erbjöd även braziliansk vaxning bakom ett draperi. Eftersom jag inte var särskilt intresserad av vare sig vaxning eller klippning satte jag mig snällt för att vänta. Det fanns inga andra kunder där än vi så den herre som blev över var vänlig nog att bjuda mig på te, äpple, tårta, mer tårta, mer te, mer äpple och lite mer tårta. Trots att jag i princip tackade nej till allt. Särskilt den tredje tårtbiten. Han tyckte om stora flickor han, och han tyckte inte att jag hade tillräckligt med kött på benen.

De minnen jag kommer ha från den här svängen var nästan lika roliga allihopa de med. Till största del strosade jag bara runt och gick in och värmde mig där jag kunde. Shoppade lite, fikade lite, gick på någon bar och drack någon öl. Men det är ju alltid människorna man minns bäst. Richard från Bronx och hans pimp till vän (stor mörk kille, utrustad med bling-bling och päls) som inte tyckte det var helt okej att jag drack öl själv. Random butikägare som undrade om jag gillade sjöjungfrur och uppmanade mig att gå ut och ha tillfälligt sex, för det är det man gör i New York. Brandon revisorn som hade blivit uppsagt och inte visste vad han ville göra med livet. Snäll kille i Brooklyn som jag gjorde sällskap med till tunnelbanan (jag var lost, han hade varit på bortamatch). Diego som ska skicka CD-skiva till mig i Sverige och hade en dotter som ville läsa till ingenjör. Secondhandbutiksinnehavare som hade skådespelat i norra Sverige och varje morgon blivit väckt av bräkande får som stack in huvudet genom hennes fönster.

Tänk vad härligt det är med människor som pratar med en. Bara sådär ändå utan någon särskild anledning. Varför gör vi inte så i Sverige? Där går vi bara runt och mumlar mest hela tiden. Det är ju så mycket roligare att bara prata lite. Att få vara en liten liten del i varandras liv. Ett ögonblick av ett liv. Ett litet minne.

Ville bara upplysa er om att jag tränade idag. Det finns hopp även för mig. Trivs inte riktigt på löpband i litet gym däremot. Killen bredvid mig svettades floder och jag kunde inte sluta smygtitta, och så blir jag så självmedveten. Tycker bättre om att lufsa runt i skogen. Det blir så mycket jobbigare när allt man har att göra är att stirra på sig själv. Men men. Det finns ett gym i alla fall. Jag ska vara glad för det.

Självdisciplin? Jag?

Idag när jag kom hem från jobbet var jag jättehungrig, så jag tog lite yoghurt för att mätta den värsta hungern, eftersom jag ju skulle gå och träna. La mig i sängen för att tina upp lite innan träningen. Beslutade mig för att jag var alltför trött och lat för att gå och träna. Åt lite getost med fröiga kex för det är så jävla gott. Pysslade och donade lite. Åt lite pasta för jag var ju faktiskt tvungen att äta någon riktig mat också. Donade lite till och nu sitter jag här med resterna av helgens chips. Tur att jag kan skylla det på min kvinnliga biologi.

More is more?

Folk säger ju ofta att allt är större här i USA och det stämmer ju faktiskt på det mesta. Portionerna är ibland helt gigantiska. Tur att det är det är så vanligt med doggy-bags här, så man inte behöver äta upp allt. Bilarna är stora, vissa människor är stora (men jag hade faktiskt förväntat mig mer fetton), vägarna är stora, det finns ett överflöd av vägskyltar (framförallt stopskyltar över-överallt - vad är det för fel med väjningsplikt? det är inte logiskt) med mycket mera. Men att tandborstarna skulle vara större hade jag inte räknat med. Köpte en ny precis när jag kommmit hit, min gamla var lite trött. Köpte exakt samma märke, och när jag använde den första gången upptäckte jag att den var på tok för stor för min mun. Jag har ju problem med vanliga tandborstar för sjutton. Mycket konstigt.

Här är det för övrigt söndag. Jag har tagit en mastodontsovmorgon, skypeat, druckit kaffe, ätit godfrukost och ska nu samla energi för att ta mig ut och göra nåt.

2011

Det nya året har som legat lite dvala i mitt huvud. Men i och med att det första träningspasset för året är avklarat är det väl på sin plats med en liten återblick på det som varit.

Händelser som varit bra det här året?
Nytt jobb som jag blev jätteglad för + de nya människorna jag träffat därigenom.
Dublin + Hängt med Therese så väldigt mycket mer än på länge.
Bodde med Johanna och hade någon att dela vardagsångest med.
Spara pengar.
Bon Iver.

Fem händelser som varit sämst det här året?
Hanna åkte långt långt bort.
Syster på sjukhus.
Varsel (vilket ju blev bra i slutändan men jobbigt ändå).
Ångest överlag.
Flytta. Satan vad jag är trött på det.

Hade egentligen en lista med en massa andra frågor men jag orkade inte, det får räcka.
Minnet är bra men kort. Nu gäller det att göra 2012 så bra som det bara går.

Tryggare kan ingen vara

Jag känner mig så väldigt tillfreds här i USA. Rofylld. Jag vet inte vad som hänt men så här avslappnad har jag inte varit på länge. Det är härligt. Jag stressar inte upp mig över jobbet, jag är inte överdrivet engagerad i att se allt men gör ändå planer för att hinna med det jag vill och kan, och jag chillar med ro i mitt rum.

Däremot vet jag inte riktigt varför det är på detta vis. Det vore ju faktiskt bra att veta så att jag kan fortsätta på detta harmoniska vis. Det kanske är luffarsjälen som får sitt samtidigt som allt ändå är väldigt organiserat och tryggt? Lucas är också lugnare än en filbunke så det smittar ju också av sig.

So far so good

Livet i USA är fint än så länge. Lite seg av tidsskillnaden fortfarande, men så kan det ju vara. Tar det rätt lugnt än så länge ändå så det gör inte så mycket. Har hunnit med två dagar på jobbet och det har varit lugnt. Folk är snälla och pratar gärna och mycket med oss. Det är alltid trevligt.

Hotellet är najs och jag njuter i fulla drag av att återvända till en bäddad säng varje dag.

Inte så mycket att orda om i dagsläget förutom att det är bra. På återseende!