I en månad har jag nu levt utan min syster.
Min älskade syster. Min Anna-Karin.
Innan dess har hon alltid funnits där. Alltid.
Jag funderar vart hon är. Vad hon gör.
Hur hon kan lämna mig här i den här skiten.
Jag funderar hur lång tid det tar innan jag kommer ha förstått.
Vissa dagar är rätt normala, fast som ett luddigt skikt runt.
Andra dagar är skit. Trött, arg.
När insikten väl kommer, att jag aldrig mer kommer träffa henne, aldrig mer ringa henne. Aldrig mer se henne, aldrig mer höra henne skratta, aldrig mer bråka med henne, aldrig mer gå ut och dansa. Aldrig mer prata musik och film. Diskutera livet. Aldrig mer få förlita mig till min storasysters vishet och kärlek. Då vet jag inte var jag ska ta vägen. Det gör så ont. Så ont så ont och jag vill be livet dra åt helvete. Alla männsikor som bara lever och firar midsommar.
Jag kommer bli äldre än min storasyster. Så här får det väl ändå inte gå till?
