Man ska inte bara måla fan på väggen. Det är inte bara nattsvart. Verkligen inte.
Det finns många fina människor som funnits där under den här tiden. Min familj är jättefin.
Spela roll om Tjabo och Pelle-Jöns är dumma i huvudet? För då kan de ju dra nåt gammalt över sig.
De som räknas är fina och förstående. Tänk om jag suttit här själv? Det finns folk som sörjer alldeles i sin ensamhet. Det finns folk som inte kan/får sörja. Det finns folk som mister hela familjen i ett svep. Det finns mycket värre skit som pågår där ute i världen.
Idag har jag jobbat. Det var inte alls på värsta vis.
måndag 20 augusti 2012
söndag 19 augusti 2012
så länge hjärtat mitt slår så minns jag dig när
Jag lever.
Du är död.
Mitt hjärta slår.
Ditt slutade slå.
Ikväll skulle vi ha sett Kent. Nu får Kent spela för någon annan. Svordomarna räcker inte till.
Det är skönt att tiden går. Det är åt helvete att tiden går. För nu har det gått tre månader sen jag träffade henne senast. Hur fan är det om 1 år? Om 3 år? Om 20 år?
Ja vi ska minnas och jo vi hade 27 fina år men det är väl för inte minnet av min syster jag ville ha! Jag vill ju ha henne ju! Någon som svarar när man pratar.
Fortfarande får man vara nöjd för att man bara tagit sig igenom en dag. Men hur länge orkar man leva så?
Allt som är fint är lite finare för att jag lever och får se eller höra det. Allt som är fint är även så jävla sorgligt för att hon inte får se eller höra det. Stundvis kan jag känna att jag verkligen lever, och vill leva. Men samtidigt är allt så jävla sugigt utan AK att det känns som ett hån att gå runt och vara tacksam att man lever.
Jag blir så förbannat jävla trött på mig själv och allt. Kräkstrött. Framförallt trött på att jag är glad och normal. Trött på att jag är ledsen, på att jag är arg. På att jag inte kan sova. På att jag inte orkar. På att jag vill be folk dra åt helvete. Trött på livet. Ångesten är nästintill konstant. Självkänslan och självförtroendet på botten. Det är kaos.
Imorgon börjar jag jobba igen. Hej och hå. Prova fråga hur semestern var så ska du få höra. Nej det får du inte alls. Jag ska nog kunna producera ett jävligt klämkäckt svar så kan vi låtsas som att livet är bra sen. Eller så brister det och då kan du skynda iväg lite lagomt försiktigt. Fy fan säger jag bara. Fy fan för det här.
Du är död.
Mitt hjärta slår.
Ditt slutade slå.
Ikväll skulle vi ha sett Kent. Nu får Kent spela för någon annan. Svordomarna räcker inte till.
Det är skönt att tiden går. Det är åt helvete att tiden går. För nu har det gått tre månader sen jag träffade henne senast. Hur fan är det om 1 år? Om 3 år? Om 20 år?
Ja vi ska minnas och jo vi hade 27 fina år men det är väl för inte minnet av min syster jag ville ha! Jag vill ju ha henne ju! Någon som svarar när man pratar.
Fortfarande får man vara nöjd för att man bara tagit sig igenom en dag. Men hur länge orkar man leva så?
Allt som är fint är lite finare för att jag lever och får se eller höra det. Allt som är fint är även så jävla sorgligt för att hon inte får se eller höra det. Stundvis kan jag känna att jag verkligen lever, och vill leva. Men samtidigt är allt så jävla sugigt utan AK att det känns som ett hån att gå runt och vara tacksam att man lever.
Jag blir så förbannat jävla trött på mig själv och allt. Kräkstrött. Framförallt trött på att jag är glad och normal. Trött på att jag är ledsen, på att jag är arg. På att jag inte kan sova. På att jag inte orkar. På att jag vill be folk dra åt helvete. Trött på livet. Ångesten är nästintill konstant. Självkänslan och självförtroendet på botten. Det är kaos.
Imorgon börjar jag jobba igen. Hej och hå. Prova fråga hur semestern var så ska du få höra. Nej det får du inte alls. Jag ska nog kunna producera ett jävligt klämkäckt svar så kan vi låtsas som att livet är bra sen. Eller så brister det och då kan du skynda iväg lite lagomt försiktigt. Fy fan säger jag bara. Fy fan för det här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)