stiltje

Nej här bloggas det inte mycket nu för tiden. Anledningen är att jag nog inte har så mycket att säga. Eller att det jag har att säga inte lämpar sig för en blogg. Det blir ju mycket låga tankar när jag väl sätter mig här. Då framstår allt som så hemskt och deprimerande att jag tror att jag oroar er. Livet är ännu inte guld och gröna skogar. Det känns som att tiden fram till nu mycket har varit en väg fram till insikten att livet inte ska vara kul. Livet har så många käftsmällar kvar att ge mig. Det är det som är dess uppgift. Och min uppgift är att försöka stå kvar på två ben och ändå se det vackra, som också finns. Det har också kommit många insikter om vem jag är, eller snarare ett accepterande. Jag orkar inte längre försöka vara något jag inte är. Det är jag tacksam för.

Ser vi till det mer praktiska så är livet lite dvala inför våren. Under hösten måste man liksom anstänga sig lite för att hålla livet på åtminstonde sparlåga. Det är för tidigt att kasta in handduken inför vintermörkret. Men nu är det faktiskt snart vår. Då får man bara göra precis det man känner för. Sitta inne och uma, glo på serier, skeda i soffan till kroppen gör ont. Sådetså. Jag har helt värdelös och trött på jobbet idag så jag åkte hem tidigt. Då sken solen fortfarande. Det var inte fy skam.

Men i helgen var jag faktiskt i storstaden och gick på musikal. Mycket trevligt, bra sällskap hade jag också. Men jag kämpar ändå med känslan av att under veckorna kämpar jag bara för helgen - kan det inte blir fredag snart?!?! När fredagskvällen har anlänt kan njuta, men lördag och framåt kryper det lite kroppen på mig. På söndagen kommer ångesten som ett brev på posten. Då vill jag bara att det ska bli måndag-morgon så att allt känns som vanligt igen. Så att jag kan längta till fredag.

Men igår var faktiskt en riktigt ypperlig söndag. Många bra känslor och ingen ångest. Hepp!

Nytt år, nya tider

Nytt år. År 2013, hur har du tänkt dig nu? Vad händer nu?

Nyårsafton var minst sagt ett udda fenomen detta år. På semester med icke ont anandes människor: "Jaha vad säger vi om 2012 då? Var det ett bra år?" Men nu är det över. Julen och nyår. Så jävla skönt.

Semestern var också skön, det finns mycket att säga om Sydafrika, men det får bli en annan gång. Nu sitter jag här med årets första söndagsångest. Men jag och söndagsångesten är så bra vänner att jag vet att jag inte är tokig. Det pratar jag även med min kurator om. "Men du vet om att du inte är tokig? Även om det känns så?" Jodå. Jag vet att det är en tillfällig känsla. Men nog så verklig ändå.

Nu har jag kommit till en punkt att jag inte längre vet vad som är sorg och vad som är att jag är konstig och knäpp på riktigt. Det var ju inte såhär innan, men det känns som att jag blivit så konstig på köpet liksom, på ett sätt som inte nödvändigtvis hänger ihop med sorgen. Men så är det väl inte. De säger att det tar minst ett år. Ett sorgeår. Jag funderar även runt mina sorgereaktioner i förhållande till andra människor. Känner alla såhär? Blir alla såhär? Så icke-fungerande på så många nivåer. Eller hade jag skit att hantera sedan innan som gjorde att det blev såhär? Hur blir det om det inte finns möjlighet i ens liv att sörja? Hade jag kunnat förtränga detta om jag inte hade något annat att välja på? Vet människor om hur fantastikt jobbigt det är att sörja? Varför hade inte jag en jävla aning innan? I böckerna står det att obearbetade sorger kan ge alla möjliga slags komplikationer senare i livet. Så jag sörjer på, så gott det går. Det går fortfarande framåt, tror jag. Men frågan är om det någonsin blir riktigt bra igen. Jag kommer ju aldrig bli samma människa igen.

Jag har i alla fall bestämt att 2013 ska bli bra. Jag ska härda i några månader nu, men sen kommer våren. Våren, våren, våren, som jag längtar efter den.