Jag blir så jävla glad av våren. Den här veckan har jag vaknat flera mornar och trott att jag försovit mig för att det varit så ljust i rummet. Det finns så mycket bra med våren. Grus som sopas bort, solglasögon, blommor som knoppar, fåglar som flyttar hem. Att få skala av sig några lager kläder och slänga på sig vårjackan. Jag minns mina barndoms vårdagar. Vi frågade mamma om vi fick gå ut i bara en tjocktröja. Det fick vi. Min var en stickad gul med en katt på. Med de nya gympadojjorna promenerade vi på de nysopade vägarna. Lyckan var total. Dock minns jag inte vintern som särskilt deprimerande på den tiden. För då fanns det snö, och snö kan man leka med på hundra olika sätt.
Sommaren däremot är en helt annan femma. Då ska det solas, badas, man ska vara brun, smal och lycklig. Då får jag mest prestationsångest. Semestern ska planeras, ledigheten passar inte ihop med finvädret och det ena med det tredje.
Jag undrar om allt mörker, nedstämdheten och desperationen under årets andra delar är värt det här. Jag tror det kan vara det. Eftersom det inte finns något val i frågan är det egentligen onödigt att fundera, men denna cykel känns talande för min liv i allmänhet. Det är rätt ofta nedåt och bittert. Men när jag väl tar mig upp då är det jävligt najs däruppe. Jag har sagt det förr, jag behöver mina dalar för det är topparna jag definierar som livet. Ibland måste livet få kännas så där jävla fantastiskt underbart jävla grymt en liten, liten stund. Även om det krävs ett års skit för att hitta dit.
Då kan man undra om det är de svenska säsongerna som satt detta mönstret i mig? Eller föll det sig så passande att min biologi funkar ihop med Sverige? Däremot är jag mycket jämnare nu för tiden vill jag tro. Livet är rätt bra just nu, oberoende av våren. Jag tror också jag blivit lite visare med åren. Jag slänger mig inte in i saker lika förutsättningslöst, utan försöker tänka till lite innan.
