jag önskar att jag kunde gå på något mer än känslan av att allt redan är för sent

Nu har hon varit borta i fyra månader och två dagar.
Livet är fortfarande helt jävla upp och ner. Det är i mitt medvetande konstant.
Fast nu börjar det bli mer verkligt. Usch och fy.

Det kommer vågor av insikt, när jag verkligen förstår att hon inte kommer att komma tillbaka. Att jag har helt jävla liv kvar utan henne. Jag vill bara få ringa till henne. Jag vill veta vad hon tycker om min brudtärneklänning. Jag vet vill veta om jag får låna hennes örhängen. Jag vill veta hur jag ska göra med håret. Jag vill berätta för henne hur förbannat tungt och värdelöst livet känns. Jag vill att hon ska göra det bättre, som hon brukade göra.

Konstantheten är väldigt tärande. Det går aldrig bort, jag får ingen rast och ingen ro inne i huvudet.

Hånet över att behöva kämpa med sjukskrivningen gör allt så mycket mycket tyngre. Som att de inte tror på mig? Att jag ska behöva förklarar för dem hur jag mår. Bara att ringa till försäkringskassan, fylla i deras bibel till blanketter, ringa hälsocentralen och be om läkartid för förlängd sjukskrivning känns som ett herkulesdåd. Som ett berg. Nu kanske jag inte ens får några pengar eftersom jag ska åka till Tyskland. Då kan dom ju äta skit och dö.

Vad gäller läkaren kan hon också skita på sig.
Jag förklarade att det var svårt att veta för tre veckor sedan hur jag skulle känna nu, att jag fick se lite då om jag orkade gå tillbaka till heltid. "Ja annars kanske vi ska fundera på antidepressiva". Jag vill inte medicinera bort det här. Jag borde inte behöva medicinera bort det här.

Imorrn far vi Tyskland. Jag hoppas de här senaste dagarnas pruttighet kan innebär att jag får vara glad några dagar nu istället.

Nu ska jag torka tårarna och fylla i blanketter och packa. Jippie.

I would walk 500 miles

På en vecka har jag gått över 44 km. Är inte det lite coolt? Egentligen har jag gått mycket längre, det är bara den sammanlagda sträckan av mina dagliga en-timmes-promenader. Man kommer ju fan rätt långt alltså. Promenaderna gör mig gott, men vissa dagar vill jag verkligen verkligen verkligen inte. Jag får bråka med mig själv för att ta mig ut, ändå är det alltid skönt. Konstigt det där.

Snart är det bröllop, tjoho! Bröllop, klänningar, fest och få att vara fin i all ära, men det bästa tycker jag ska bli kvällen innan. Då får jag ha Johanna och Hanna helt för mig själv. Det är lyx det.

Slut på lycklig sommar

Hösten kom fort i år. Den är väldigt välkommen för min del. Men den får gärna dröja sig kvar så länge det går. Vinter vill jag inte ha, inte för kallt och inte för mörkt. Synd att jag inte får bestämma. Våren och hösten har alltid varit mina bästa årstider.

Tog precis en promenad, det var mörkt. Jag gick den väg jag alltid går, men jag har aldrig gått det när det var mörkt. Det var lite läskigt, jag spanade efter våldtäktsmän. Jävla as som ska förstöra mina promenader.

I will always be your soldier

Oh hear me when I vow
That I will always be your soldier
I’ll be marching by your side
I’m not deserting
I’ll be there for you
Oh please please believe in this oath allegiance

En sensommar vill jag minnas det som, när jag var uppe och hälsade på AK i Sundsvall. Hon bodde där då och det var Gatufest i stan. Vi var fattiga och inte särskilt party så mest satt vi i hennes lägenhet och kollade på någon välgörenhetskonsert. En massa bra musik. Jag sov på madrass på golvet och en kväll somnade AK innan mig (vilket nästan aldrig hände annars). Då reser hon sig upp och frågar mig "Var tog Tori Amos och dom vägen?" Haha, jag kvävde en fniss och sa åt henne att somna om. Men en av kvällarna piffade vi upp oss och kostade på oss ett inträde på Gatufesten. Jag tror vi såg Timbuktu och vi såg Marit Bergman. Som spelade I will always be your soldier. Då sjöng vi högt, högt tillsammans att vi alltid skulle vara varandras soldater.

if tomorrow comes

Jag har varit "sjuk". Eller så har jag varit hemma och städat. You pick.
Är jag sjuk? Halvt sjuk. Halva jag mår bra? Sjukskriven femtio procent från och med imorrn.
De andra femtio procenten ska ägnas till praktikaliteter och själavård.
Självavård kan vara att städa. Det ger mig ro i alla fall. I en av mina absoluta favoritböcker har huvudpersonen spårat lite och jobbar som städerska fast att hon är en jätteduktig konstnär egentligen. Hon kan inte måla längre för hon är så trasig inuti. Typ. Jag förstår henne. Organisera garderoben blir nästa projekt.

En kväll när jag låg i sängen förra veckan kändes det inte alls som en möjlighet att jag skulle dö under natten. Då tänkte jag på stackars mamma och pappa som skulle få städa ur min skitiga lägenhet.