Nu har hon varit borta i fyra månader och två dagar.
Livet är fortfarande helt jävla upp och ner. Det är i mitt medvetande konstant.
Fast nu börjar det bli mer verkligt. Usch och fy.
Det kommer vågor av insikt, när jag verkligen förstår att hon inte kommer att komma tillbaka. Att jag har helt jävla liv kvar utan henne. Jag vill bara få ringa till henne. Jag vill veta vad hon tycker om min brudtärneklänning. Jag vet vill veta om jag får låna hennes örhängen. Jag vill veta hur jag ska göra med håret. Jag vill berätta för henne hur förbannat tungt och värdelöst livet känns. Jag vill att hon ska göra det bättre, som hon brukade göra.
Konstantheten är väldigt tärande. Det går aldrig bort, jag får ingen rast och ingen ro inne i huvudet.
Hånet över att behöva kämpa med sjukskrivningen gör allt så mycket mycket tyngre. Som att de inte tror på mig? Att jag ska behöva förklarar för dem hur jag mår. Bara att ringa till försäkringskassan, fylla i deras bibel till blanketter, ringa hälsocentralen och be om läkartid för förlängd sjukskrivning känns som ett herkulesdåd. Som ett berg. Nu kanske jag inte ens får några pengar eftersom jag ska åka till Tyskland. Då kan dom ju äta skit och dö.
Vad gäller läkaren kan hon också skita på sig.
Jag förklarade att det var svårt att veta för tre veckor sedan hur jag skulle känna nu, att jag fick se lite då om jag orkade gå tillbaka till heltid. "Ja annars kanske vi ska fundera på antidepressiva". Jag vill inte medicinera bort det här. Jag borde inte behöva medicinera bort det här.
Imorrn far vi Tyskland. Jag hoppas de här senaste dagarnas pruttighet kan innebär att jag får vara glad några dagar nu istället.
Nu ska jag torka tårarna och fylla i blanketter och packa. Jippie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar