Bröllop

Alltså vi ska ett litet, litet bröllop.
Trots det har jag säkert hunnit med tre mardrömmar om oplockade ögonbryn och annat tok. Inatt gick allt åt fanders, jag hade en speta till brudtärna och ingen jag kände var där. Suck.

Annars är det skönt med semester, men lite för mycket att stå i om jag ska vara helt ärlig. Men men.

I väntan på semester

Oj vad det var länge sedan jag skrev. Och oj vad dystert det var då. Med all rätt, men ändå.

Det händer mycket i mitt liv. Sådär mycket att man inte vet om man riktigt är med eller inte. Känsloöversvallningar och stress men även glädje och pirr. Just nu är jag mest bara så trött så trött att jag vill sova mig genom hela semestern. Nejdå, men en vecka kanske.

Imorgon jobbar jag sista dagen. Det känns som att jag får semester sist i Sverige. Minst. Men så finns det ju faktiskt folk som inte ens får semester. Så jag ska knipa igen. Men satan i helvete vad najs det ska bli med fyra veckor ledigt. Under det här senaste året har det som varit jobb på jobbtid och delvis jobb på fritid. Sorgjobb. Som att man aldrig får ledigt. Men nu, nu tror jag att jag kan vara lite ledig från båda två en lite stund. Även om det också är himla fel att gifta sig utan AK. För ja, jag ska ju gifta mig. Så vi kan åka till USA. Galenskaper.

Valet att åka gjordes på resonemanget att jag var så negativt inställd till att åka till en början. Spontant blev meddelandet från min kropp och huvud "nej för fan jag ska vara hemma och ta det lugnt, orka flytta och usch och fy en massa nytt nu igen?!?!". Sen tänkte jag: Men va? NÄR tänkte jag så om någonting nytt och spännande? Det här kan inte vara bra. Jag måste åka bara därför att. Det svänger fortfarande en hel del, ibland undrar jag vad fan vi håller på med, andra dagar känns det kul och spännande. Den som lever får se. Det är ju inte heller så att jag säljer min själ till djävulen. Funkar det inte så funkar det inte. Då får man helt enkelt fara hem igen, med svansen mellan benen. Det är helt okej. Jag gjorde en konsekvensanalys som konstaterade att det värsta som kan hända är jag vantrivs, åker hem och blir uppsagd för gott på kuppen. Men det kändes inte så farligt. Då hittar jag väl en nytt jobb då för tusan. För jag är jävligt grym på en massa saker, sådetså =).

Nu är räkningarna betalda för den här månaden, snart ska jag gå och sova, kliva upp imorgon och jobba den sista dagen som sagt. Sen är den här min älskade semester. Ut och äta lite god mat imorgon och sen har jag faktiskt inte så mycket mer planer än så. Och det är jag jävligt nöjd med. Risken finns ju dock att jag blir sådär semester-nervös som man kan bli. Känna tvång och måsten att man ska aktivera sig och njuta av sol och semester. Så det kanske inte alls blir så rosenskimrande som jag föreställer mig. Men jag får i vilket fall som helst sova.

Brev från en syster

Hej gumman!

Nu har du varit borta i två veckor. Kan inte riktigt fatta det. Tror hela tiden att du ska komma hem närsomhelst. Att du bara är hos pappa eller hos nån kompis. Idag åkte mamma på motorcykelsemester med Leif. Dom ska bara vara borta till på torsdag, men det känns så konstigt att vara ensam hemma. Har hela dagen förväntat mig att du skulle komma hem. Men sen kommer jag på mig, du är ju i Schweiz.

Idag när Therese och jag var på Hollywood så kändes det konstigt när du inte satt i soffan utanför provrummen och sa åt oss att skynda på, ingenting är sig likt. Det tar nog ett tag innan man har vant sig. Men det har ju redan gått två veckor.

...

Jag ska hälsa från alla. Älskar dig. Puss A-K
Juli 2003


Hej vännen!

Nu har du varit död i ett år. Kan inte riktigt fatta det. Tror hela tiden att du lever som vanligt. Att du bara är hemma i din lägenhet. Idag är det år sen du dog. Det känns så fruktansvärt ensamt ibland. Min vapendragare saknas. I helgen fyllde pappa år, det kändes förjävligt när du inte var där. Jag kommer aldrig att vänja mig, även fast det gått ett år. Du kommer alltid att saknas mig.

Alla hälsar och saknar dig, hälsa till mormor och morfar.
Älskar dig. Puss Erika
Juni 2013

himlen är oskyldigt blå

Riktiga vårkänslor för första gången idag. Riktiga blommor, varma vindar och en sol som värmde. Ja tiden den går och den går, på något sjukt men naturligt sätt. Om det inte vore för den skulle man kanske inte orka, samtidigt som det är den som jobbig också. För nu har det snart gått ett år. På sina sätt en fruktansvärt lång tid, men det känns ändå som att jag nyss träffade henne.

Jag gör saker, jag är gladare längre perioder och livet känns inte helt onödigt hela tiden. Men jag har på något vis förlorat min förmåga att skapa minnen. Allt jag gör känns i efterhand som "jaha, ja jo det var väl trevligt". När de frågar på jobbet över vad man gjort i helgen känner jag nästan irritation, det känns liksom inte relevant längre. Oavsett om det var trevligt i stunden. Men det kommer säkert tillbaka.

Nu i veckan väntar äkta livsnjutaraktiviteter. Förhoppningsvis ska jag hälsa på min kusins nyfödda bebis (!!!) och i helgen ska vi bege oss iväg på kosläpp. Nyfödda bebisar och kossor som får komma ut i vårsolen måste väl om något ge känslan av att livet är jävligt gött ibland också. Flygbiljetter till ett land lång lång bort där bästa Hanna bor ska också bokas inom en snar framtid, även om det kommer dröja innan resan väl blir av.

never-ending story

Hur många gånger kan man bryta ihop och komma igen? Vi måste vara designade på något smart sätt som orkar med allt. Upp och ner. Ner och upp. Hopplöshet och förtvivlan. Kärlek och framtidstro.

Jag försöker tänka bakåt i tiden för att känna hopp för nuet. Jag tänker på dagarna och veckan direkt efter att Anna-Karin hade dött. Den paniken, ångesten och ledsamheten går inte att beskriva med ord. Första kvällen när jag skulle sova. Fy helvete säger jag bara.

Jag påstår fortfarande att ledsamheten har jag inga problem med, den faller sig rätt naturligt för mig. Det är väl kanske det man föreställer sig om man aldrig har mist någon på detta vis - att personen som sörjer bara är väldigt, väldigt ledsen. Det svåra i kråksången är ju den totala översvämningen av känslor. Jag kommer inte undan från mitt eget huvud. Jag vill bara vrida över maskineriet på auto-läge och få en paus från mig själv. Men det går inte.

Nu när jag har hittat en underbar karl att tycka om ställs också saker på sin spets. De stunder jag känner som mest kärlek för honom känner jag också mest ledsamhet. Jag blir ledsen och glad på samma gång över att jag tycker om honom så mycket. På sätt och vis är det väl naturligt - de största känslorna vi har hänger väl ihop. Sorgen jag känner över Anna-Karin grundar ju sig i kärleken till henne den också. Glädjen och kärleken man känner för en annan människor är ju också kopplad med rädslan och oron över att de kanske inte alltid kommer finnas där.

Det är läskigt att vänja sig och ge sig hän i något som man aldrig, aldrig kan ha några garantier för. Men det är väl det som är livet. Att våga. Det är svårt. Den medvetna tanken att man vill och borde leva just så leder inte per automatik till att känslorna och handlingarna matchar. Man måste övervinna rädslan i varje situation.

stiltje

Nej här bloggas det inte mycket nu för tiden. Anledningen är att jag nog inte har så mycket att säga. Eller att det jag har att säga inte lämpar sig för en blogg. Det blir ju mycket låga tankar när jag väl sätter mig här. Då framstår allt som så hemskt och deprimerande att jag tror att jag oroar er. Livet är ännu inte guld och gröna skogar. Det känns som att tiden fram till nu mycket har varit en väg fram till insikten att livet inte ska vara kul. Livet har så många käftsmällar kvar att ge mig. Det är det som är dess uppgift. Och min uppgift är att försöka stå kvar på två ben och ändå se det vackra, som också finns. Det har också kommit många insikter om vem jag är, eller snarare ett accepterande. Jag orkar inte längre försöka vara något jag inte är. Det är jag tacksam för.

Ser vi till det mer praktiska så är livet lite dvala inför våren. Under hösten måste man liksom anstänga sig lite för att hålla livet på åtminstonde sparlåga. Det är för tidigt att kasta in handduken inför vintermörkret. Men nu är det faktiskt snart vår. Då får man bara göra precis det man känner för. Sitta inne och uma, glo på serier, skeda i soffan till kroppen gör ont. Sådetså. Jag har helt värdelös och trött på jobbet idag så jag åkte hem tidigt. Då sken solen fortfarande. Det var inte fy skam.

Men i helgen var jag faktiskt i storstaden och gick på musikal. Mycket trevligt, bra sällskap hade jag också. Men jag kämpar ändå med känslan av att under veckorna kämpar jag bara för helgen - kan det inte blir fredag snart?!?! När fredagskvällen har anlänt kan njuta, men lördag och framåt kryper det lite kroppen på mig. På söndagen kommer ångesten som ett brev på posten. Då vill jag bara att det ska bli måndag-morgon så att allt känns som vanligt igen. Så att jag kan längta till fredag.

Men igår var faktiskt en riktigt ypperlig söndag. Många bra känslor och ingen ångest. Hepp!

Nytt år, nya tider

Nytt år. År 2013, hur har du tänkt dig nu? Vad händer nu?

Nyårsafton var minst sagt ett udda fenomen detta år. På semester med icke ont anandes människor: "Jaha vad säger vi om 2012 då? Var det ett bra år?" Men nu är det över. Julen och nyår. Så jävla skönt.

Semestern var också skön, det finns mycket att säga om Sydafrika, men det får bli en annan gång. Nu sitter jag här med årets första söndagsångest. Men jag och söndagsångesten är så bra vänner att jag vet att jag inte är tokig. Det pratar jag även med min kurator om. "Men du vet om att du inte är tokig? Även om det känns så?" Jodå. Jag vet att det är en tillfällig känsla. Men nog så verklig ändå.

Nu har jag kommit till en punkt att jag inte längre vet vad som är sorg och vad som är att jag är konstig och knäpp på riktigt. Det var ju inte såhär innan, men det känns som att jag blivit så konstig på köpet liksom, på ett sätt som inte nödvändigtvis hänger ihop med sorgen. Men så är det väl inte. De säger att det tar minst ett år. Ett sorgeår. Jag funderar även runt mina sorgereaktioner i förhållande till andra människor. Känner alla såhär? Blir alla såhär? Så icke-fungerande på så många nivåer. Eller hade jag skit att hantera sedan innan som gjorde att det blev såhär? Hur blir det om det inte finns möjlighet i ens liv att sörja? Hade jag kunnat förtränga detta om jag inte hade något annat att välja på? Vet människor om hur fantastikt jobbigt det är att sörja? Varför hade inte jag en jävla aning innan? I böckerna står det att obearbetade sorger kan ge alla möjliga slags komplikationer senare i livet. Så jag sörjer på, så gott det går. Det går fortfarande framåt, tror jag. Men frågan är om det någonsin blir riktigt bra igen. Jag kommer ju aldrig bli samma människa igen.

Jag har i alla fall bestämt att 2013 ska bli bra. Jag ska härda i några månader nu, men sen kommer våren. Våren, våren, våren, som jag längtar efter den.