Nej här bloggas det inte mycket nu för tiden. Anledningen är att jag nog inte har så mycket att säga. Eller att det jag har att säga inte lämpar sig för en blogg. Det blir ju mycket låga tankar när jag väl sätter mig här. Då framstår allt som så hemskt och deprimerande att jag tror att jag oroar er. Livet är ännu inte guld och gröna skogar. Det känns som att tiden fram till nu mycket har varit en väg fram till insikten att livet inte ska vara kul. Livet har så många käftsmällar kvar att ge mig. Det är det som är dess uppgift. Och min uppgift är att försöka stå kvar på två ben och ändå se det vackra, som också finns. Det har också kommit många insikter om vem jag är, eller snarare ett accepterande. Jag orkar inte längre försöka vara något jag inte är. Det är jag tacksam för.
Ser vi till det mer praktiska så är livet lite dvala inför våren. Under hösten måste man liksom anstänga sig lite för att hålla livet på åtminstonde sparlåga. Det är för tidigt att kasta in handduken inför vintermörkret. Men nu är det faktiskt snart vår. Då får man bara göra precis det man känner för. Sitta inne och uma, glo på serier, skeda i soffan till kroppen gör ont. Sådetså. Jag har helt värdelös och trött på jobbet idag så jag åkte hem tidigt. Då sken solen fortfarande. Det var inte fy skam.
Men i helgen var jag faktiskt i storstaden och gick på musikal. Mycket trevligt, bra sällskap hade jag också. Men jag kämpar ändå med känslan av att under veckorna kämpar jag bara för helgen - kan det inte blir fredag snart?!?! När fredagskvällen har anlänt kan njuta, men lördag och framåt kryper det lite kroppen på mig. På söndagen kommer ångesten som ett brev på posten. Då vill jag bara att det ska bli måndag-morgon så att allt känns som vanligt igen. Så att jag kan längta till fredag.
Men igår var faktiskt en riktigt ypperlig söndag. Många bra känslor och ingen ångest. Hepp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar