himlen är oskyldigt blå

Riktiga vårkänslor för första gången idag. Riktiga blommor, varma vindar och en sol som värmde. Ja tiden den går och den går, på något sjukt men naturligt sätt. Om det inte vore för den skulle man kanske inte orka, samtidigt som det är den som jobbig också. För nu har det snart gått ett år. På sina sätt en fruktansvärt lång tid, men det känns ändå som att jag nyss träffade henne.

Jag gör saker, jag är gladare längre perioder och livet känns inte helt onödigt hela tiden. Men jag har på något vis förlorat min förmåga att skapa minnen. Allt jag gör känns i efterhand som "jaha, ja jo det var väl trevligt". När de frågar på jobbet över vad man gjort i helgen känner jag nästan irritation, det känns liksom inte relevant längre. Oavsett om det var trevligt i stunden. Men det kommer säkert tillbaka.

Nu i veckan väntar äkta livsnjutaraktiviteter. Förhoppningsvis ska jag hälsa på min kusins nyfödda bebis (!!!) och i helgen ska vi bege oss iväg på kosläpp. Nyfödda bebisar och kossor som får komma ut i vårsolen måste väl om något ge känslan av att livet är jävligt gött ibland också. Flygbiljetter till ett land lång lång bort där bästa Hanna bor ska också bokas inom en snar framtid, även om det kommer dröja innan resan väl blir av.