Det är så mycket känslor nu för tiden. Jag kan/orkar inte bena ut dem, därför blir det inte så mycket bloggande. Jag har ett tombola istället för huvud. Att skriva om vardagslivet känns alltför orelevant. Jag är så sjukt trött också, mest hela tiden. Kan inte minnas senast jag kände mig pigg och full av energi. Årstiden gör ju också sitt till. Jag sitter inte ensam i den trötta båten.
Idag var vi i alla fall upp till Hudiksvall och träffade läkare och ansvariga. Sex månader tog det dem att få tummen ur röven. Jag var beredd på svar - trodde man kunde förvänta sig det efter sex månader - men det var väldigt lite av den valutan. Ingen har tagit helhetgreppet. Ingen har funderat på om de kanske borde tagit det här på större allvar innan det var för sent. Den läkare som var med var i försvarsposition från början och pratade mest om orelevanta grejer.
Det finns så många saker som är fel i det här, orkar inte ens gå in på detaljer. Bara det faktum att vi i familjen först nu har testats för att se om vi bär samma gen, är inte det är tydligt bevis på att något brustit? Ingen förstod heller att det kunde gå såhär illa med AK, allra minst hon själv. När hon svimmade på jobbet i höstas så kunde de på Hudiksvalls sjukhus efteråt inte veta om det var nåt annat än blodtrycksfall, fast att personalen berättade att hon hade krampat och haft andningsuppehåll. Hon var dyngsur i svett. Blodtrycksfall? I think not. En läkare trodde det kunde finnas en samband med diabetesen - det kanske de borde ha förklarat innan? Ja se där, nu gick jag in på detaljer ändå. Usch jag blir så arg när jag tänker på det. Men det finns ingen att vara arg på. Alla läkare har ju bara haft en liten del i det.
Vem kämpar vi för? Självklart för andra personer med samma sjukdom, men de känns avlägsna. Anna-Karin är ju redan borta. Men det borde inte behöva vara vår uppgift. Vi sitter liksom där efter sex månader, och får inga svar. De hade fortfarande ingen koll på sjukdomen. "Det är komplicerat", "Det har skett mycket forskning de senaste åren" JA MEN VI HAR JU FÖR FAN HITTAT MER INFORMATION OM DET HÄR ÄN ER! Vems ansvar är det här egentligen? Jag har alltid varit sjukt naiv och inte behövt bekymra mig om sånt här innan. Säger ingen till mig i raka ordalag att "det här är en allvarlig sjuksom" så tror jag inte heller att det är det.
Jag minns insikten under mina barndoms dagar om att alla vuxna inte alls vara snälla och ärliga. De kunde ju också ljuga och göra saker av illvilja, eller bara inte veta bättre. Den tog hårt. Jag kämpar fortfarande med den insikten. Förtroendet för sjukvården är inte på topp just nu. Jag förstår verkligen att läkare också bara är människor. Misstag sker, det kommer vi aldrig undan. Jag vill inte sätta dit någon. Men snälla, snälla ni. Nu när hon är död, kan ni bemöda er och lägga lite energi på det här? Låt mig inte vänta i sex månader för att få.... ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar